Wales många bilder från Wales
Mina hundar Megan och Pandy Sweep har jag köpt från Wales.
Megan hämtade jag som Valp från Glyn Jones, Bodfari vintern 2001 och Sweep köpte jag som tränad 1-åring i maj 2003 från I.B Jones, Capel Bangor.
Under mina resor till Wales så har jag fått god kontakt med många trevliga vallhundsmänniskor, så det var inte svårt att förebereda hundarna för en resa 2004 till Wales för att träna och tävla.
Marianne och jag rabiesvaccinerade 4 av våra hundar 2003 och till sommaren 2004 vad allt klart för avresa till mina hundars hemland.
I början av augusti åkte vi iväg med Volvon fylld med packning och 4 glada hundar. Resan gick genom Småland, Skåne, Danmark, Tyskland och Holland totalt ca 135 mil och sedan 4 timmars färja över till England och till sist 40 mil västerut och så var vi framme!

Vi bodde 5 nätter hos I.B Jones och 4 nätter hos Glyn och Beryl Jones. På båda ställena kunde vi träna våra hundar. och det blev på morgnar och kvällar. På dagarna tävlade vi.
Först i Bala, där en av de första tävlingarna var år 1873 (även VM 2002), sedan i Machynlleth, Llanbrynmair, Tregaron, Betwys-Garmon, Llanfyllin mm; totalt 9 tävlingar på 6 dagar.
 

Massor av tävlingar! I princip varje dag i Augusti kan man tävla i Wales!

Det var billigt att tävla! Tävlingsavgifterna låg normalt på 1-2 pund= 13-26 kr per start.

Drop in: Man körde från tävling till tävling och anmälde sig på plats. Sedan dröjde det oftast inte länge förrän det var dags för start.

Fåren var vilda! När det var dags att starta så knuffades det ut några vilda vita får i ett hörn av tävlingsfältet. Sedan var det bara att skicka ut hunden på ett hämt. Fåren stod oftast mycket nära stängslet och de brukade springa innan hunden kunde göra ett upptag. Sedan gällde det för hunden att vara snabb men lugn, vara på rätt plats för att hindra de flyende fåren utan att störa dem.

Domarna dömde inte som i Sverige. I Wales fick man "bra betalt" om hunden jobbade bra på fåren. Oftast var fåren vilda bergsfår och de var inte lätta. Men trots spring och krokar så fick man behålla betydligt mer poäng än vad man brukar få behålla i Sverige.
I Wales ser man mer praktiskt på vallningen och på hundens arbete med fåren. Och vid sidan om tävlingen stod en massa vallhundsfolk som gärna pratade med oss och som gärna talade om om de tyckte att våra hundar hade gjort ett bra jobb!

Vi och våra hundar lärde oss jättemycket! Tänk vilken rutin man får av att göra en sån här resa! Och trots att vi var i ett av ursprungsländerna, så fanns det hundar som var sämre än våra!

Resultatlistor - nej. Resultaten bestod av att de 6 bästa ekipagen fick prispengar och detta delades ut på kvällen. Innan dess visste man ingenting om resultaten. Om man inte var på plats vid prisutdelningen så kunde man ringa den tävlingsansvarige eller man kunde läsa resultaten från de 6 bästa i tidningen efter 1-2 veckor. Alla som var sämre än 6:s kom överhuvud taget inte med i någon placering, så dessa fick man aldrig reda på resultaten från.

Vi hade duktiga hundar! Bl.a. Sally placerade sig 3a,  4a  och delad 6a på tre av de 9 tävlingarna. Våra andra hundar blev bättre och bättre efterhand och gick riktigt fint de sista dagarna.

Hemresan var lika lång som bortresan - totalt blev det 510 mil!
Hoppas att det blir möjligt att resa från Göteborg i framtiden.

Jag kommer att åka tillbaka!